Stockholm

Om att sälja guld som man fått från släktingar

Problemet är som följer. Jag har fått en massa (okej, inte flera kilo liksom) guld från gamla släktingar som jag nu inte riktigt vet vad jag ska göra av. När far- och morföräldrar går bort, och pappa inte har några syskon, och jag själv inte heller har det, då blir det en hel del arvegods. Och är det någonting som gamla människor har samlat på sig under åren så är det kopparformar att hänga på väggen, prydnadssaker i glas – och smycken i mer eller mindre ädla metaller.

Jag förstår naturligtvis att det inte är helt lämpligt att försöka kränga stålsmycken dyrt. Nu är det tack och lov inte mycket ringar, halsband och liknande av den varan, utan det mesta är faktiskt silver och guld. Jag kommer aldrig att använda det här, och kanske är jag okänslig men jag ser inte heller något större affektionsvärde i det ens. Därför har jag tänkt försöka sälja guldet och silvret till någon som faktiskt kan göra något vettigt av det.

Tidigare i höstas var Antikrundan på besök i Jönköping. Som sig bör traskade jag dit med ett av dessa silversmycken som jag har fått ärva. Av min farmor är det kommet. Trodde jag. Det visade sig dock vara lite äldre än så, närmare tre generationer bakåt, alltså extremt tidigt 1800-tal. På plats fick jag faktiskt till och med prata med Jan Ribbhagen, som tittade på halsbandet jag hade med mig. Ska inte outa något så här, men det var värt mer än jag hade tänkt mig.

Och nej, det ligger i bankfack så du behöver inte ens försöka komma hem till mig för att hitta det i vår lägenhet. Sorry.

Är du någonsin intresserad av att sälja guld eller silver så är du välkommen förbi oss i Stockholm, sa han. Jo tack, nu så här några månader senare kanske jag faktiskt är det. Sugen på att sälja alltså. Kanske får det bli ett kärt återbesök i min gamla hemstad för att sälja av dessa smycken hos Kurt Ribbhagen nere vid Dramaten. Rik som ett troll lär jag inte bli, men det kanske ändå kan firas med att rulla lite hatt med grabbarna efteråt.